peaceduty.blogg.se

Personliga texter om fred och frihet i en alltmer komplex värld. Maktdelning genom balans mellan marknadsstyrning och demokrati. Hur går det med landsbygden under tilltagande urbanisering. Men framför allt - var finns den enskilda människan, hur blir hon synlig. Var finns musiken?

Klimatdiktatur - en irreversibel process

Publicerad 2017-11-05 08:05:02 i Allmänt,

Klimatdiktatur?

Nu går skam på torra land, nu kommer det, det som Lars Bern har varnat för, det som smides ihop i Romklubben under de förmenta filantropernas George Soros och familjen Rockefellers paraplyeer. Det som länge betraktats som konspirationsteorier har nu skamlöst och utan självkritik publicerats i SvD idag (Jenny Stiernstedt: Forskare - demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen, 6 november 2017). Självklart finns det belönade förespråkare för att målet helgar medlen: Professor Jorgen Randers i Oslo är en beundrare av Kina. Vår Anders Wijkman är nu välavlönad ordförande I Romklubben. Ska detta överlämnade av demokrati fortsättningsvis kallas konspirationsteori, nu när man med en överdriven beskrivning av koldioxidens påverkan på klimatet tar över enskilda staters självbestämmande i stället för att ägna politisk energi åt viktiga miljömål?
Att överlämna makt till en diktatur är enkelt, att återta den är blodigt, snart sagt omöjligt. Diktaturens kännetecken är att det fria ordet begränsas. Att ha en åsikt som avviker från diktatorns/elitstyrets är hot mot ordningen. Man fängslar och dödar sådant hot.

 

Jag – en i sammanhanget självständig ”besserwisser” - brukar framhålla att fokus på koldioxid överskuggar andra viktiga miljöproblem. Om målet är att skapa en diktatur för fogliga människor under elitstyre så spelar det ju inte så stor roll – målet helgar medlen. Kan man få stora folkmassor att tro att det är en god miljögärning att överlämna makten, desto bättre (sic). När det är klart är det ju för sent att återta demokratisk makt och någon övervakning av klimatet därefter kan vi glömma. Diktaturer bryr sig inte om det öppna samhället.
Vill ni se en fårskock (jag hoppas får ursäktar metaforen, som är en förolämpning mot djuren)? Läs vidare och se då på bilden nedan.
Sedan 1992 i Rio (Brasilien) har det varit många möten: Kyoto (Japan), Bali (Indonesien), Köpenhamn (Danmark), Durban (Sydafrika), Cancun (Mexiko), Paris (Frankrike), Marrakech (Marocko).
Tusentals tjänstemän förbereder i åratal och så kommer alla världens politiker till s.k. Högnivådelen av ett COP-möte High Level Segment (HLS). De hinner knappt lyssna på varandras högtidliga försäkringar, förtvivlar när det ser ut som att konferensen inte ska ge något resultat men jublar sista dagen när någon i Paris kommer på att sänka klimatmålet från 2 grader till 1.5 grader. Alla är överens till intet förpliktigande mål. Öppna champagneflaskorna. Låt folken få veta vilka framgångar vi nått.
Vilken annan nytta hade man inte kunnat uppnå för alla andra miljöproblem (behöver jag räkna upp dem?) med mer realistiska förutsättningar. Det är vad jag menar med slöseri med politisk energi eller kraft. 

Bilden visar högnivådelen - den exklusiva skaran enbart. En stor del av tiden av högnivådelen av ett COP-möte går åt till de tal som ministrarna (ibland stats- eller regeringschefer) håller i plenum. Även om varje minister har en begränsad tid överskrids taltiden ofta, med förseningar till följd. På COP22 till exempel hölls talen från tisdag till torsdag, 15-17 november, vilket lämnade en kort tid till faktiska beslut efter det, innan hela mötet avslutades på fredagskvällen.

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela